Dårar!

Se hur hon svävar högt i det blå,
stolt majestätisk och vacker som få.

Jag lovar nu henne att dela hennes last,
med känslor som kedjor jag fjättrar henne fast.

Hon njuter och spinner och anar ej att,
Jag nu i skruvstädet har henne satt.

Jag bänder och sliter och river dem loss,
vingarna faller till marken förståss.

Hennes hjärta brister och tårarna rinner,
nu mitt förskräckliga brott jag förnimmer.

Att jag alla helvetets krav kommer lida,
spelar ingen roll med samvetet vid min sida.

Sannerligen, dårar äro de som vingklippa änglar.

Tillägnat ett brustet hjärta.