Orsaker och påföljder

Allt som sker har en motsatt och likvärdig motreaktion. Visa ord. Ska till Malmö idag. Ut med grabbarna, eller i alla fall några av dom. Får kolla med Jonas om han ska med. Städar just nu, mindre kul. Men att slåss mot dammråttor stora som lejon ger viss erfarenhet. Men den där sista var nära på att slita huvudet av mig. Men det gick bra till slut. Dom har ingen chans mot damsugarens kraft. Här börjar bli riktigt fint. Ska försöka få Jonas att börja skriva igen, vi träffas inte så ofta längre. Och med det menar jag att vi inte träffas var dag. Aja, det är mycket som händer. Men det ordnar sig.

Min lillasyster har fått en pojkvän! Dålig timing. Vanligtvis har jag en flickvän som hindrar mig från att göra dumma saker. Men det har jag inte nu. Ladda hagelbrakaren! Vi ska sätta lite salt i arslet på honom. Nä men seriöst. Rätt jobbigt faktiskt. Men det är väl en naturlig del i utvecklingen. Jag får acceptera det helt enkelt. Men om han trampar fel. Då blir det salt i rumpan!


"I am not afraid of death, I just don't want to be there when it happens."
Woody Allen

Jag kommer ifrån skottland, det är ett kallt och rått land.

Jag saknar skottland. Under två veckor (med några få undantag) var jag lycklig hela tiden. Allt var härligt. Goa vänner, go whiskey, goa vyer. Det var tider det. Just nu känner jag mig så långt från den härliga platsen. Jag saknar det. Jag saknar friheten. Visst har jag börjat på en ny kula i Lund, men gamla spöken hemsöker ännu. Vem vet när det försvinner? Mest saknar jag någon att prata med om allt. Någon som lyssnar och ger mig en kram när jag behöver det. Just nu är det närmsta jag kommer den här bloggen. Visst pratar jag med pappa så mycket jag kan. Men han har annat för sig.

Jag känner inte att jag har någon just nu. Många kompisar ja visst. Men ingen vän. Ingen som hjälper mig stå. Visst, det finns nog de som skulle ställa upp om jag bad om det. Men det vill jag ju inte göra. Jag vill inte vara till besvär. Tänk om man kunde hitta någon som självmant sa, "Berätta om din dag". Vad härligt det vore. Någon jag kunde ringa och berätta för hur tentan gick, eller vad jag precis gjort. Någon som kan komplettera mina brister. Någon som kan skälla ut mig när jag gör fel, trösta mig när jag är ledsen och berömma mig när jag gör rätt. Vill ha en kram. Men får ingen.

Och hennes vackra nuna är fan överallt. Hela tiden gör den sig påmind. Tror det är dags att börja rensa bland kontakterna på facebook. Kanske kan man då få lite frid, kanske. Jag hittar ingen fristad. Ingen kyrka att gömma mig i. Har bara bloggen. Vet inte om någon läser den. Kan nog inte säga att jag inte bryr mig, jag hade ju lika gärna kunnat skriva det någon annanstans där ingen ser. Men det finns en viss trygghet i att veta att någon kanske ser det. Inte för att jag väntar mig hjälp utan för att det ökar känslan jag får av att jag har pratat med någon, i alla fall nästan.

Det finns för mycket hat i världen, inte för att det har så mycket med resten att göra. Men jag kom att tänka på det. Folk dömer ut folk innan de fått en chans. Vem vet vad den där lilla irriterande gaphalsen har att erbjuda. Kanske kan det bli något du aldrig glömmer. Det finns väldigt mycket att hämta ute i världen.

Jag ser söta tjejer överallt. Pratar med söta tjejer. Får söta tjejers telefonnummer. Men vad ska jag med det till? Jag har ingen vilja att hitta någon. Eller jo, det har jag ju. Men inte vem som helst. Någon särskild. Och mitt hjärta är inte redo än. Vet inte vad det väntar på. Men jag känner inget klick nånstans. Det hade varit skönt att bara gå vidare. Men det ska väl inte vara så lätt. Jag har fastnat, hakat upp mig. Jag går i skolan, jag deltar i diverse aktiviteter och ser till att jag syns och träffar många människor, jag festar och öser för fullt. Men sen kommer jag hem igen. Och då kommer allt tillbaka. Skulle behöva åka till Skottland nu.

Snacka ju om en Irlandsresa med Malin, det kanske skulle vara något. Det är i alla fall skönt att ha någon att prata om sånt med. Ikväll är det dags inge, ännu en fest. Allt för att slippa sitta hemma. Vem vet, kanske det är ikväll jag träffar någon som gör allt bra. Förmodligen inte. Men man kan inte lyckas om man inte försöker. Det tar tid att gå vidare. Men jag har gjort det förr. Jag kan göra det igen.

Borde lägga in styckesindelningar i texten men det kommer. Det är bättre att bara skriva allt jag kommer att tänka på. Annars får jag inte släppa på trycket. Jag måste tömma mitt sinne för att kunna lätta det. Och det är inte alltid så lätt. Att sjunga hjälper också, jag har ju tydligen en talang för att skriva texter, pappa upp i dagen. Men just nu kan jag inte sjunga, gör för ont i käken. Så jag får skriva istället. Borde skriva något jag kan sjunga när käken är bra igen. Tänk om man kunde göra så här när man skriver rapporter för skolan. Bara öppna ventilen och låta det flöda. Hade varit najs. Nu ska jag få lite mat i magen.

"If there is no struggle, there is no progress."
Frederick Douglass

Trött

Trött idag, hård helg. Men rolig. Mycket rolig. Kanske kan jag stå upp snart igen. Man kan ju hoppas. Har fan inte så mycket att skriva nu. Skulle vilja ha någon att prata med på kvällarna.

"Be faithful in small things because it is in them that your strength lies."
Mother Teresa

Mod

Mod, det skulle jag behöva lite av. Mod att fråga. Att en sådan liten fråga kan vara så svår, bara på grund av rädsla för svaret. Men hur illa kan det bli? inte så farligt väl? Nej det hoppas jag inte i alla fall. Men vem vet. Mod, en sådan liten känsla. En känsla av att man kan. En dag, en dag så ska jag klara det. Men då kan det vara för sent. Så många frågor, det är väl bara att köra på då. Om man inte försöker har man ju inte en chans att lyckas. Och jag vill ju ha en chans. Men tänk om det är för tidigt. Tänk om jag inte är redo. Så många frågor.

"life is an experiment. The more experiments you make the better."
Ralph Waldo Emerson

Gryning

Då var det dags att rycka upp sig då. Kommer förmodligen att trilla ner i hålet igen några gånger innan detta är över. Men så småningom kommer jag stå stadigt. Det är bara att hålla ut. Och långt där borta skymtar jag ljuset i slutet på tunneln. Det är inte ett tåg. Det finns nog någon som kan hjälpa mig att komma på fötter igen. Måste bara ta mod till mig att fråga. Snart är jag inne i leken igen. Starkare än någonsin. Men framförallt visare. Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Allt drar vi lärdom av. Och jag ska inte vara sämre.

"Good judgment comes from experience and experience comes from bad judgment."
Fred Brooks

Natt

Historien upprepar sig, det är tydligt. Men man måste inte begå samma misstag två gånger. Äh, vem försöker jag lura? Jag har det inte i mig att vara vis och filosofisk nu. Jag orkar inte. Men jag vet inte var jag ska göra av alla de känslor som bubblar inom mig. Känns inge bra just nu.

Skulle behöva någon som lyssnade. Men var hittar man någon som gör det? Känner mig så vilsen. Hur ska man våga släppa någon nära? Men hur ska man våga låta bli? Blir jag hel igen? Just nu känns allt så mörkt. Måste prata, men med vem? Jag hittar inte ut. Vad hjälper väl en karta när ens världsbild har blivit så skev?

Utåt så ler jag, är social, glad och trevlig. Men på insidan, där orkar jag inte ens stå själv. Om jag bara kunde gråta ut allt och bli av med det, men inte ens det klarar jag av. Hur ska jag någonsin kunna hjälpa någon annan när jag inte ens kan hjälpa mig själv.

Ovanpå allt så måste jag räcka till, men hur ska jag kunna räcka till när jag redan fått bekräftat att jag inte duger. Att jag inte räcker som jag är. Och hur kan jag ändra på mig när jag inte vet till vad.

Förändring, lustigt ord, eller kanske inte, jag vet inte längre. Orkar inte bry mig. Hittar inget som kan fylla hålet jag har i bröstet. Inget som dämpar smärtan. Jag känner mig uttorkad. Förråd och sviken, mest av mig själv. Arg, förbannad och ilsken. Men mest ledsen. Mest ensam. Mest liten.

Aldrig öppnat mig som jag gjorde den dagen, det var läskigt, men skönt. Att bara släppa ut allt jag har inom mig. Och se att det finns någon som förstår. Som kan få mig att må bättre. Men hur ska jag kunna uppnå den känslan igen? Det känns så hopplöst. Dom säger att tiden läker alla sår, men tänk om man går under medans man väntar?

Alla säger att det kommer bli bra, även jag. Kanske mest jag. Men jag tror inte på det. Inte just nu, det känns inte som om det någonsin kommer lösa sig. Vill skrika ut min smärta på världens högsta topp så alla hör, så alla får veta. Men jag lyckas inte få ut ett ljud. Inte ens nere i de mörkaste grottorna där jag är nästan helt ensam och nästan ingen hör mig, inte ens där får jag ut ett ljud.

Vill berätta för någon men ingen hör. Och nu måste jag röra på mig. Allt för att inte mista förståndet.

"The hours I spend with you I look upon as sort of a perfumed garden, a dim twilight, and a fountain singing to it. You and you alone make me feel that I am alive. Other men it is said have seen angels, but I have seen thee and thou art enough."
George Edward Moore

Torn tattered and stained

Hej igen, det börjar ljusna på horisonten. Det finns folk kvar att bry sig om. Någonstans för kärleken att ta vägen. Där det finns liv finns det hopp. Och tydligen en jävla massa matteplugg. Kanske väntat iofs. Men fast man ska ta emot det som kommer med öppna armar, så får man inte glömma det som var. Aldrig glömma de som alltid stått vid ens sida. De som betyder nått. Stå på er, så kommer dagen att gry åter.

"A friendship can weather most things and thrive in thin soil; but it needs a little mulch of letters and phone calls and small, silly presents every so often - just to save it from drying out completely."
Pam Brown

En tidig morgon

Nu sitter jag här en tidig morgon innan föreläsningarna börjar. Ensam i en stor lägenhet och med en klump i magen. En rädsla för att missa mitt mål. En svårighet att släppa folk nära, att njuta av människor för vad de verkligen är. Rädd för att bli sårad igen. Men skam den som ger sig. Varför faller vi? Så att vi kan lära oss att resa oss.

"Experience is the teacher of all things."
Julius Caesar