Depressionen är tillbaka. Men vad ska man göra när någon har förmågan att skala sönder ens själ. När någons ögon ser rakt igenom allt man har och skådar det som finns under skalet. Inte genom att känna en väl utan genom att bara ha förmågan att se en. Det känns som att jag dras i bitar. Jag vill både stå i hennes ögons glans hela dagen lång och njuta, samtidigt vill jag inget hellre än att gömma mig och aldrig komma fram igen. Har något inom mig vaknat igen? Är det kanske bara meningslöst svammel. Vem vet? Inte jag. Ögonen hemsöker mig. Den som lever får se.
Ögonen är själens spegel sägs det. Kan man inte hänga något över den?
Svammel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag finns här om du vill njuta. Jag hjälper dig att gömma dig om du vill de men du måste bestämma dig så jag vet hur jag kan hjälpa...
Obehagligt...Vem är denna anonyme person som vill "hjälpa mig njuta"?!
Skicka en kommentar