Jag kommer ifrån skottland, det är ett kallt och rått land.

Jag saknar skottland. Under två veckor (med några få undantag) var jag lycklig hela tiden. Allt var härligt. Goa vänner, go whiskey, goa vyer. Det var tider det. Just nu känner jag mig så långt från den härliga platsen. Jag saknar det. Jag saknar friheten. Visst har jag börjat på en ny kula i Lund, men gamla spöken hemsöker ännu. Vem vet när det försvinner? Mest saknar jag någon att prata med om allt. Någon som lyssnar och ger mig en kram när jag behöver det. Just nu är det närmsta jag kommer den här bloggen. Visst pratar jag med pappa så mycket jag kan. Men han har annat för sig.

Jag känner inte att jag har någon just nu. Många kompisar ja visst. Men ingen vän. Ingen som hjälper mig stå. Visst, det finns nog de som skulle ställa upp om jag bad om det. Men det vill jag ju inte göra. Jag vill inte vara till besvär. Tänk om man kunde hitta någon som självmant sa, "Berätta om din dag". Vad härligt det vore. Någon jag kunde ringa och berätta för hur tentan gick, eller vad jag precis gjort. Någon som kan komplettera mina brister. Någon som kan skälla ut mig när jag gör fel, trösta mig när jag är ledsen och berömma mig när jag gör rätt. Vill ha en kram. Men får ingen.

Och hennes vackra nuna är fan överallt. Hela tiden gör den sig påmind. Tror det är dags att börja rensa bland kontakterna på facebook. Kanske kan man då få lite frid, kanske. Jag hittar ingen fristad. Ingen kyrka att gömma mig i. Har bara bloggen. Vet inte om någon läser den. Kan nog inte säga att jag inte bryr mig, jag hade ju lika gärna kunnat skriva det någon annanstans där ingen ser. Men det finns en viss trygghet i att veta att någon kanske ser det. Inte för att jag väntar mig hjälp utan för att det ökar känslan jag får av att jag har pratat med någon, i alla fall nästan.

Det finns för mycket hat i världen, inte för att det har så mycket med resten att göra. Men jag kom att tänka på det. Folk dömer ut folk innan de fått en chans. Vem vet vad den där lilla irriterande gaphalsen har att erbjuda. Kanske kan det bli något du aldrig glömmer. Det finns väldigt mycket att hämta ute i världen.

Jag ser söta tjejer överallt. Pratar med söta tjejer. Får söta tjejers telefonnummer. Men vad ska jag med det till? Jag har ingen vilja att hitta någon. Eller jo, det har jag ju. Men inte vem som helst. Någon särskild. Och mitt hjärta är inte redo än. Vet inte vad det väntar på. Men jag känner inget klick nånstans. Det hade varit skönt att bara gå vidare. Men det ska väl inte vara så lätt. Jag har fastnat, hakat upp mig. Jag går i skolan, jag deltar i diverse aktiviteter och ser till att jag syns och träffar många människor, jag festar och öser för fullt. Men sen kommer jag hem igen. Och då kommer allt tillbaka. Skulle behöva åka till Skottland nu.

Snacka ju om en Irlandsresa med Malin, det kanske skulle vara något. Det är i alla fall skönt att ha någon att prata om sånt med. Ikväll är det dags inge, ännu en fest. Allt för att slippa sitta hemma. Vem vet, kanske det är ikväll jag träffar någon som gör allt bra. Förmodligen inte. Men man kan inte lyckas om man inte försöker. Det tar tid att gå vidare. Men jag har gjort det förr. Jag kan göra det igen.

Borde lägga in styckesindelningar i texten men det kommer. Det är bättre att bara skriva allt jag kommer att tänka på. Annars får jag inte släppa på trycket. Jag måste tömma mitt sinne för att kunna lätta det. Och det är inte alltid så lätt. Att sjunga hjälper också, jag har ju tydligen en talang för att skriva texter, pappa upp i dagen. Men just nu kan jag inte sjunga, gör för ont i käken. Så jag får skriva istället. Borde skriva något jag kan sjunga när käken är bra igen. Tänk om man kunde göra så här när man skriver rapporter för skolan. Bara öppna ventilen och låta det flöda. Hade varit najs. Nu ska jag få lite mat i magen.

"If there is no struggle, there is no progress."
Frederick Douglass